A Room of One’s Own av Virginia Woolf (1929)

Titel: A Room of One’s Own
Författare: Virginia Woolf
Utgivningsår: 1929
Bokförlag: Penguin Books
Sidantal: 132
Språk: Engelska
ISBN: 978-0-241-96190-2
Betyg: 7 av 7
Länkar: [Goodreads] [Adlibris]

Baksidestext: Ranging over Jane Austen and Charlotte Brontë, and why neither of them could have written War and Peace; over the silent fate of Shakespeare’s gifted (and imaginary) sister; over the effects of poverty and chastity on female creativity. A Room of One’s Own gives us one of the greatest feminist essays of the century.

Tankar och åsikter: A Room of One’s Own är produkten av ett antal föreläsningar som Virginia Woolf gav på Newnham College och Girton College 1928. Föreläsningarna gavs ut året efter i en förlängd version till den breda massan. Både Newnham och Girton är universitet för kvinnor i Cambridge och essän handlar i stort om kvinnlig emancipation från patriarkatet. Det är en fascinerande essä som kombinerar prosa och fakta på ett intressant och kreativt sätt. Syftet är att föreläsa om kvinnor och litteratur, som Woolf påpekar är ett alt för ospecificerat ämne, men hon använder sig även av en påhittad berättare som tillbringar större delen av boken i den påhittade staden Oxbridge och i London. Jag läste inte på om A Room of One’s Own innan och till viss del kan jag ångra det eftersom det tog ett tag innan jag kom in i boken. Jag visste bara att det är en essä. Och andra sidan blev inte min syn på boken påverkad av andras åsikter.

Woolfs observationer av kvinnan som författare och kvinnan som litterär karaktär är oerhört intressanta. Jag vet egentligen inte om jag ska skratta eller gråta såhär i efterhand. Vid flera tillfällen var jag ledsen och förbannad över kvinnornas öde. Och förfärad över det oförlåtliga patriarkala samhället. Ett av de mer minnesvärda delarna av boken återfinns på den näst sista sidan i form av en uppmaning:

I told you in the course of this paper that Shakespeare had a sister; but do not look for her in Sir Sidney Lee’s life of the poet. She died young – alas, she never wrote a word. She lies buried where the omnibuses now stop opposite the Elephant and Castle. Now my belief is that this poet who never wrote a word and was buried at the cross-roads still lives. She lives in you and in me, and in many other women who are not here tonight, for they are washing up the dishes and putting the children to bed. But she lives; for great poets do not die; they are continuing presences; they need only the opportunity to walk among us in the flesh.

A Room of One’s Own är en bok som jag önskar att alla finge läsa någon gång i sitt liv. Det är, som baksidestexten påstår, en av de bästa (för att inte säga den bästa till och med) essäerna om feminism som publicerats i modern tid.