Norrtullsligan av Elin Wägner (1908)

Titel: Norrtullsligan
Författare: Elin Wägner
Utgivningsår: 1908
Bokförlag: Podium
Sidantal: 131
Språk: Svenska
ISBN: 978-91-89196-50-6
Betyg: 6 av 7
Länkar: [Goodreads] [Adlibris]

Baksidestext: Med rapp dialog, galghumor och svärta skildras fyra unga kvinnors liv i förra sekelskiftets Stockholm. Norrtullsligan handlar om kontoristerna Elisabeth, Baby, Eva och Emmys vänskap, yrkesliv och förälskelser. I deras delade rum på Norrtullsgatan spirar upproret och längtan efter ett annat sätt att leva. Norrtullsligan utkom första gången 1908 och var Elin Wägners debutroman och stora genombrott. Den här utgåvan, med förord av Annika Lantz och efterord av Boel Hackman, är en del av Stockholm läser.

Tankar och åsikter: Som jag tidigare skrev är Norrtullsligan tidslös som samhällsroman trots att den skrevs för över 100 år sedan. Dess teman och språk är minst lika aktuell i dag som när Wägner skrev romanen.Kvinnans roll i det offentliga rummet är fortfarande en debattfråga. Jag tycker att Annika Lantz beskriver det oerhört bra i förordet. Trots att det gått så många år sedan Norrtullsligan skrevs, och det har förvisso skett förändringar i kvinnans ställning i samhället, så har vi fortfarande en lång väg kvar. Lantz inleder förordet med att berätta hur allt har förändrats och hur bra det är nu. Sedan erkänner hon att hon överdrivit:

Förlåt mig, Elin. Förlåt mina lögner. Men du är min föregångare och förebild. Jag vill imponera, springa emot dig med eld i håret och flammande hjärta och visa upp hur ditt arbete har lett till allas befrielse från ålderdomliga ideal och kvarglömda vrångbilder. Men så hittade jag liksom ingen början på den historien. Vilket såklart också är ett tecken på hur bekvämt jag ibland sjunker ner i den gamla offerfåtöljen som fortfarande kan upptäckas i finrummet i det mest jämställda hem.

Norrtullsligan är, som Boel Hackman skriver i efterordet, en klassiker bland stockholmsskildringarna. Och ack så bra den är! Wägner är samtida med Strindberg och Norrtullsligan liknar i mångt och mycket den bild av Stockholm som beskrivs i Röda Rummet. Båda romaner skildrar fattiga bohemer i kollektivets Stockholm. Den stora skillnaden är att de kvinnliga bohemer i Norrtullsligan inte bara är fattiga vad gäller pengar men även vad gäller inflytande och röst i samhället. De är inte män och har ingen naturlig medfött makt.

Kvinnorna som beskriv i Norrtullsligan är, som Hackman skriver, ”mycket begränsade socialt och sexuellt. Samtidigt är de utestängda från kvinnans traditionella plats i familjens och hemmets sköte”. De hör ingenstans till. Det är en oerhört intressant bild av kvinnan som målas upp i romanens handling. Jag känner att det är en bild av både kvinnan och Stockholm som jag inte vet så mycket om egentligen. Det är spännande att följa Elisabeth längst med Stockholms livliga gator och den mer lugna tvårummaren på Norrtullsgatan. Det mest klara tillfället där kvinnans roll uppmärksammas är, enligt mig, i en scen på Elisabeths jobb. Det är tydligt hur pass nytt det är att kvinnan börjat jobba och hur pass hotade alla män är. Nästan till det absurda:

Jag tror, att de inte just personligen har något emot mig, mina herrar på kontoret, men att de ogillar min därvaro av princip. Chefen själv tror jag inte har några vidare principer i kvinnofrågor, dem löser han för egen del enkelt och rationellt, sägs det, men de två unga juristerna har så många flera. I dag stack vi emellan med ett förfärligt gräl, när chefen åt frukost. Det gick, som det alltid går, jag blev tystad, men inte övertygad. Det gällde rätten för oss kvinnor att arbeta, och tänk, att man i våra dagar skall behöva gräla om den saken! Men bägge de unga herrarna, mycket unga är de för resten, hade obevekligen klart för sig, att vi ingenting hade att göra på arbetsmarknaden och aldrig gjort annat än förtret där. Det var vår därvaro, som var skulden till den sjunkande äktenskapsfrekvensen. Vi tog ju rakt av med berått mod brödet ur munnen på männen

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är bara så tragiskt att vi idag, över hundra år senare som Lantz skriver, inte just har tagit oss någonvart.