And the Hippos were Boiled in their Tanks av William S. Burroughs och Jack Kerouac (2008)

Jag har vid flera tillfällen försökt att läsa William S. Burroughs och Jack Kerouacs roman And the Hippos Were Boiled in their Tanks men aldrig lyckats läsa mer än ett par sidor. Jag vet inte om det var brist på intresse eller helt enkelt fel tidpunkt men något var det som gjorde att jag aldrig kunde slutföra projektet. För någon vecka sedan plockade jag upp boken för att försöka ytterligare en gång. Jag hade inställningen att om jag inte klarade av att läsa boken nu så måste jag göra mig av med den. Det är nämligen så jag har gjort med de hyllvärmare jag ger upp på i år. De ska slängas eller ges bort. Hittills har jag bara gett bort två stycken och inte slängt någon alls men the offer still stands. Kanske var det på grund av att jag just hade läst den lättsamma romanen En Gåtfull Vänskap som gjorde det till ett bra tillfälle. Eller så var det tanken på att göra sig av med boken. Vad vet jag.

Det är inte en särskilt lång bok men det tar ändå på en att läsa den. Det är på många sätt en psykiskt krävande bok som man inte glömmer i första taget. Jag visste att bakgrundshistorien var rätt så invecklad så jag valde helt enkelt att inte läsa något om den innan. Jag började läsa den utan att veta något alls och efteråt läste jag om uppkomsten till boken. Det var ett bra val tycker jag. På så vis kan man bilda sig en egen bil av karaktärernas sätt och utseende. Jag tror inte att jag hade klarat av det om jag läst om boken först. Det är också så mycket mer intressant att jämföra handling med det som hände i verkligheten. Det skapar ett jättebra analystillfälle, imho.

Det var en väldigt intressant handling. Utan att säga för mycket skulle jag gärna vilja läsa mer om händelsen som ligger till grund för boken. Av det jag läste i efterordet låter det både intressant och en aningens gruesome. Jag gillade också karaktärerna, men vissa mer än andra, det var något som fick mig att bry mig om dem. Bäst av alla gillade jag Ramsay. Jag vet inte om det är meningen att läsaren ska gilla honom men jag kunde inte låta bli. Jag kände någon slags sympati och ledsamhet över hans utanförskap. Trots att han var en rätt så ihärdig karaktär tror jag inte att han kunde hjälpa det. Dessutom var de andra inte de snällaste karaktärerna jag läst om så jag vet inte vilka de var att tycka och agera som de gjorde.

Romanens styrka är nog att händelsen bakom boken sker nästan i förbifarten. Det är upptrappningen och karaktärsutvecklingarna som är det viktiga. Händelsen är egentligen bara pricken över i. Det var en riktigt, riktigt bra roman som jag kan rekommendera till alla som gillar Beat-författarna.