Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski (2013)

Titel: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten
Författare: Pierre Szalowski
Utgivningsår: 2013
Bokförlag: [Sekwa]
Sidantal: 261
Språk: Svenska
ISBN: 978-91-86480-58-5
Betyg: 7 av 7
Länkar: [Goodreads] [Adlibris]

Baksidestext: Den 4 januari 1998 får en elvaårig pojke veta att hans föräldrar tänker skiljas och ber desperat om hjälp från ovan. Den 5 januari 1998 drar den värsta isstorm som Quebec någonsin upplevt in över landet. I naturkatastrofens spår formas nya vänskapsband, och solidaritet och medmänsklighet börjar spira. Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en roman fylld av hopp och värme – under några centimeter is.

Tankar och åsikter: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en komplicerad bok. Den är komplicerad eftersom den drar fram så många känslor hos läsaren, som en inte riktigt visste att en hade i samband med en enskild bok, trots att handlingen är oerhört direkt och okomplicerad. När jag läste gick jag från att vara ledsen över pojkarnas tillvaro till att vara arg på föräldrarna och slutligen lycklig över det helt underbara slutet. Jag gillar verkligen kombinationen av ett komplicerat känsloliv och direkt handling. Det är säkerligen svårt att förmedla till läsaren och jag tycker att Szalowski gör det på ett bra sätt. Han beskriver även bokens karaktärer på ett trovärdigt sätt och det är lätt att gilla dem trots deras minst sagt jobbiga val i livet. Strippan och Boris var nog mina favoritkaraktärer. De har en helt obeskrivligt romantisk och tokig relation.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är nog en av de mest förväxlande feel good-böcker jag har läst på länge. Handlingen fokuserar på en pojkes önskan att hans föräldrar inte ska skiljas och ber om hjälp för att det inte ska ske. Nästa tag drar en stor storm in över Quebec och läger hinner bli ganska allvarligt innan de kan se ljuset i tunneln. Samtidigt går jag, för att inte nämna pojken, runt och myser bland eljest och älskvärda karaktärer. Jag var nästa till gråt, både av lycka och sorg, vid flera tillfällen. En av de mer minnesvärda tillfällena är mot slutet av boken då karaktärerna ska hjälpa till med räddningsarbetet:

– Hur länge har du känt Boris?
– Tre dagar, sen den här jäkla isen kom. Eller ja, jag säger jäkla, men om den inte hade kommit hade jag inte lärt känna honom. Det är så galet. Det är ju egentligen tack vare naturens fel!
Orden gick rakt in i Anne, som såg länge på Julie innan hon vände blicken mot himlen. Sedan tittade hon ner på den istäckta marken. Till sist vände hon sig mot Martin. Som en rakryggad polis gav han sig tappert iväg på nästa uppdrag, i täten för det improviserade insatsteamet. Hon fattade Julies arm och följde dem hack i häl. Hon lade huvudet på sin nya väns axel.
– Du har rätt, fina Julie. Det är tack vare naturens fel!

Jag vet inte varför men jag tycker att det var så fint sagt och egentligen bokens rot. På sätt och vis.