Club Dead av Charlaine Harris (2003)

Kan innehålla spoilers!

Titel: Club Dead
(Tredje boken i The Southern Vampire Mysteries)
Författare: Charlaine Harris
Utgivningsår: 2003
Bokförlag: Ace Books
Sidantal: 292
Språk: Engelska
ISBN: 978-0-441-01051-6
Betyg: 6 av 7
Länkar: [Goodreads] [Adlibris]

Baksidestext: There’s only one vampire Sookie Stackhouse is involved with (at least voluntarily) and that’s Bill. But recently he’s been a little distant – in another state distant. His sinister and sexy boss, Eric, has an idea where to find him. Next thing Sookie knows, she is off to Jackson, Mississippi, to mingle with the under-underworld at Club Dead. It’s a dangerous little haunt where the elitist vampire society can go to chill out and suck down some type O. But when Sookie finally inds Bill – caught in an act of serious betyrayal – she’s not sure whether to save him…or sharpen some stakes.

Tankar och åsikter: Äntligen har handlingen kommit igång. Äntligen börjar det hända något inte bara med handlingen utan även med karaktärerna. Jag har tidigare tyckt att de båda delarna varit ganska platta med tanke på hur de skulle kunna vara. Både Dead Until Dark och Living Dead in Dallas var riktigt bra böcker men samtidigt saknade de det lilla extra. Potentialen har funnits där men Harris har inte tagit steget fullt ut. Det har hon däremot gjort med Club Dead. Handlingen är spännande, så pass att jag skulle kunna kalla den för en bladvändare, och den fångade verkligen mitt intresse då den är fartfylld, snabb och framförallt dramatisk. Jag gillar att allt fler karaktärer introduceras till handlingen och att deras relationer till varandra blir allt mer invecklade. Det handlar inte längre bara om Sookie, trots att det fortfarande är hon som vi upplever handlingen genom, utan det handlar även om Alcide, Eric och Bill (bara för att nämna några). Jag har hört mycket om hur The Southern Vampire Mysteries utvecklas och trots att åsikterna verkar bara blandade kan jag tänka mig den otroliga dramatik som kommer att uppstå mellan dessa män och Sookie.

Karaktärerna är överlag mer utvecklade än tidigare. De allra flesta av, i alla fall, huvudkaraktärerna har fått en större plats och blir allt viktigare för handlingen än vad de tidigare varit. Jag har alltid gillat Sookie i bokform men damn vad hon golvade mig i Club Dead. Istället för att vara en betydelselös liten toffel så visade hon både styrka och självständighet från början till slut. Trots att jag gillar Anna Paquin i rollen som Sookie så är hennes version, eller rättare sagt skaparnas version, alldeles för mesig och gnällig. Hon är för beroende av Bill och fogar sig ständigt efter hans vilja. Denna attityd går så långt att hon bryter ihop och blir mer eller mindre värdelös då Bill lämnar henne för sin skapare. Och gud vad jag hatar sådant. Jag tappar liksom förtroende för karaktären oavsett serie. Givetvis blir Sookie även ledsen i Club Dead, vem skulle inte bli det trots allt, men till skillnad från i True Blood väljer hon att göra något åt saken i Club Dead. I stället för den totala självuppoffringen så väljer Sookie att gå emot alla former av klichéer i Club Dead och dumpar Bill. Och gud vad jag älskade det! Det var Sookies absolut bästa beslut i hela boken. Damn.

Alcide var en annan karaktär som jag gillade oerhört mycket. Till skillnad från den tystlåtne, men ack så snygga, skådespelaren i True Blood så visade Alcide i bokform personlighet och djup. Jag gillade den relation som växte fram mellan Sookie och Alcide. Trots att den egentligen inte ledde någonvart (än i alla fall) så var det hela en skön kontrast till Sookies relation(er) med vampyrerna Bill och Eric. Det var avslappnat, ledigt och kändes ganska naturligt. Även Eric fick en större roll i Club Dead. Han förändras inte särskilt mycket men och och andra sidan kan jag inte tänka mig att det är syftet med hans karaktär. Han är centrum i triangeldramat Sookie-Bill-Eric, jag gillar honom som karaktär, och han behövs för att bidra med det lilla extra. Liksom med Anna Paquin så gillar jag Alexander Skarsgårds insatts i serien men föredrar ändå hans karaktär i bokform. Den ger mig så oerhört mycket mer än den enkelspårige True Blood-karaktären gör. En karaktär som jag är mer eller mindre besviken på är Tara. Jag har blivit alldeles för bortskämd med den enorma insatsen som Rutina Wesley gör för seriens fortgång. I The Southern Vampire Mysteries är hon mer eller mindre värdelös och onödig. Och hon behövs faktiskt inte heller på samma sätt som i TV-serien.

Äntligen har serien kommit igång och jag längtar faktiskt, på sätt och vis, till att läsa den fjärde boken i serien.