The Red Pyramid av Rick Riordan (2010)

The Red Pyramid av Rick Riordan, utgiven 2010 av Disney Hyperion, 516 sidor. Läst på originalspråket engelska. 7/7 i betyg.

Låt oss inleda den är recensionen med en tillbakablick. Höjdpunkten förra sommaren, vad gäller böcker och läsning, var absolut Rick Riordans perfekta och helt underbara Percy Jackson and the Olympians. Jag fullkomligt slukade alla fem böcker. Bokserien är tekniskt sett för läsare mycket yngre än vad jag är men jag kunde helt enkelt inte motstå den. Först var jag osäker på om jag skulle gilla dem eller inte eftersom det var så länge sedan jag läste böcker från genren middle grade fantasy. Det skulle senare visa sig vara det bästa jag läste under den sommaren och faktiskt det bästa jag läste under hela året. Percy Jackson and the Olympians har den perfekta balansen av en oinformerad men kapabel hjälte, mytologiska gudar, supergullig kärlek, spännande äventyr och grymma sidekicks.

Direkt efter att jag slukat alla fem böcker ville jag läsa mer. Jag visste bara inte var jag skulle börja någonstans. Jag ville inte läsa Riordans andra serie om Percy Jackson, The Heroes of Olympus, eftersom den inte var komplett. Dessutom har jag bestämt mig för att bara köpa böckerna i så kallade boxed sets. Det är liksom mer speciellt så.

Tillbaka till nutid. Tidigare i år köpte jag äntligen en boxed set med Rick Riordans böcker. Den här gången blev det The Kane Chronicles som består av tre böcker. Jag försöker att dra ut på nöjet så länge jag kan och inte rusa igenom trilogin så som jag gjorde med Percy Jackson and the Olympians. Trots att jag fullkomligt ä l s k a d e varje sekund av den serien så gick det alldeles för snabbt och ibland känns det som att jag fortfarande har abstinensbesvär. Jag har hittills bara läst den första boken i The Kane Chronicles, The Red Pyramid, men vilken bra bok det var!

The Red Pyramid handlar om syskonen Sadie och Carter Kane. Deras mamma dog under mystiska omständigheter för sex år sedan och sedan dess har Sadie bott med sina morföräldrar i London och Carter har varit på resande fot tillsammans med sin far, egyptologen Julius Kane. Familjen träffas bara en gång (eller är det två?) per år till följd av ett avtal mellan Julius och morföräldrarna och när de nu ska träffas i bokens inledning är det The British Museum som gäller. Julius har betett sig konstigt åt under en tid och väl inne på museet sker det en stor olycka. Han råkar släppa den egyptiska guden Set fri och själv försvinna under rätt så explosiva omständigheter. Sadie och Carter flyr bara för att sedan bli jagad av Set över hela världen. Deras mål är att finna sin pappa och samtidigt rädda världen från ett evigt mörker.

Det finns flera fascinerande aspekter, både positiva och negativa, av The Red Pyramid. Boken är skriven som om den vore en ljudinspelning med två berättare, syskonen Sadie och Carter Kane, som turas om att återge det som inträffar. Det finns även ett visst metaberättande då antingen Sadie eller Carter kommenterar den andres förmåga att berätta en objektiv historia eller helt enkelt något som den andre säger. Det är ett intressant val av berättarteknik eftersom det tillåter flera karaktärer att ta större plats. Vi får veta mer om b å d e Sadie och Carter än om det bara hade varit en enskild berättare.

Det stora problemet blir istället att hålla reda på de olika berättarrösterna och att samtidigt uppfattas som trovärdig och tillförlitlig. I vissa böcker är det meningen att läsaren ska tvivla på berättaren, som till exempel Humbert i Nabokovs Lolita, men inte i The Red Pyramid. Läsaren ska lita på både Sadie och Carter, eftersom deras berättelser gör den andre rättvisa, så att säga. Jag gillar att det hela är en ljudinspelning, den skulle vara underbar att lyssna på som ljudbok någon gång, det hela känns originellt. Det enda jag skulle kunna påpeka är att deras återberättande är lite väl detaljerat både då det kommer till miljöbeskrivning och samtal. Jag vet inte riktigt när syskonen gör denna ljudinspelning men det är i alla fall en bra tid efter händelserna i The Red Pyramid och därför är det nästan omöjligt att komma ihåg hela samtal så som de gör. Jag kan, däremot, låta det passera eftersom det gör det till en bättre berättelse att komma ihåg samtal och detaljer. Stundvis kan metakommentarerna vara irriterande men de bidrar till viss del till karaktärernas trovärdighet så det är något som läsaren helt enkelt får acceptera. Jag gjorde det rätt så snabbt.

Jag gillade också huvudkaraktärerna. Sadie och Carter är inte bara helmysiga och hur gulliga som helst men de är också trovärdiga karaktärer. Deras beteende mot varandra känns också trovärdigt. Eftersom de bara träffas en gång per år är de i princip främlingar för varandra och det märks under stora delar av boken. Deras relation växer med tiden och de får en större förståelse för varandras situation allteftersom handlingen utvecklas. Det jag förväntar mig med kommande två böcker är att båda karaktärerna fortsätter att växa och att de arbetar på relationen. Jag gillar inte då karaktärsutvecklingen bara avtar.

Jag uppskattade också att Sadie och Carter hade en multikulturell bakgrund med en pappa som är mörkhyad och en mamma som var ljushyad. Det var bra att det spelade en viss roll för hur karaktärerna agerade och hur de såg på livet MEN att det inte var avgörande för handlingen i sig. Det var oerhört proffsigt hanterat av Riordan, en vit medelklass man som inte kunde befinna sig längre från Carter, måste jag säga. Det var ett stort plus för handlingen eftersom den fick ett annat djup än vad den hade haft med en vid huvudkaraktär. I Percy Jackson and the Olympians fokuserar Riordan lite för mycket på utseende och karaktärsdrag, tycker jag, och det var skönt att undgå detta i The Red Pyramid. Det nämndes, och läsaren förstår att det är en del av vem karaktärerna är, men det var allt. Det var inget Riordan tjatade om som Percys ADHD till exempel.

”Carter, you’re getting older. You’re an African American man. People will judge you more harshly, and so you must always look impeccable.”

”Fairness does not mean everyone gets the same…Fairness means everyone gets what they need. And the only way to get what you need is to make it happen yourself.”

Intressant nog har Carter mörkare hy än vad Sadie har och hon kan egentligen aldrig sätta sig in i hans situation. Hon har inte upplevt samma problem som honom och det är heller aldrig något som hon reflekterar över. Det är på något vis ett av de tydligaste exempel på hur olika deras uppväxt har varit och hur läsaren kan se på de två karaktärerna. Jag hoppas att denna multikulturella sida är något återkommande i de två andra böckerna. Det var superintressant, imho.

Jag har läst flera recensioner som påstår sig känna igen element från andra fantasyböcker i handlingen men det var inget som jag tänkte på. Förvisso är konceptet med en till synes föräldralös huvudkaraktär som ska, under extrema svårigheter, leta rätt på en närstående inte det mest originella men vad spelar det för roll? Jag gillade handlingen. Den var fartfylld, underhållande och spännande. Jag förväntar mig inget litterärt mästerverk – det är ändå en fantasytrilogi för unga i mellanstadieålder. (This isn’t bloody Shakespeare, som Jamie i Love Actually skulle ha sagt.) Den levererade i mina ögon och jag ska kasta mig över den andra boken i trilogin så snart jag läst ut Hollow City av Ransom Riggs.