Kallocain av Karin Boye (1940)

Missförstå mig inte. Det finns ingen svensk poet jag älskar så mycket som Karin Boye. För mig representerar Boyes poesi otroligt stora känslor som jag associerar med frihet, kärlek och alla möjliga orättvisor. När jag läser Boye tänker jag på min mamma. Jag tänker på min lågstadielärarinna. Jag tänker på varför jag läser poesi och hur det inte finns någon genre som kan uttrycka så många olika känslor på så få rader.

Sanningen är att jag inte gillade Kallocain. Jag förstår inte varför Boye valde en vit medelålders man som huvudkaraktär. Jag förstår inte varför det är så få kvinnliga karaktärer i romanen och varför de är så himla patetiska. Och jag förstår verkligen inte varför den är så ensidig. Jag hade hellre sett en kvinnlig huvudkaraktär med ett annat upplägg. Kanske prosa blandat med brev och poesi. Eller en mer renodlad dagbok än vad Kallocain erbjöd. Jag gillar däremot grundhistorien. Den är intressant och skulle kunna vara riktigt spännande och nyskapande. Jag gillar också den pessimistiska synen på människan och samhället som Boye presenterar. Men det är allt.