Jag är ju ingen talare, men…

Om jag tittar tillbaka på min egen skolgång så finner jag flera exempel på vilken dålig retoriker jag är. Jag hatar konflikter och är oerhört dålig på att komma på snabba och starka argument trots att jag har många åsikter om allt möjligt.  Jag är en sådan där människa som brinner för frågor och problem lite för mycket men ofta blir det ingenting av det i slutändan eftersom jag inte kan sätta rätt ord på mina åsikter. Däremot gillar jag att följa andras diskussioner och argumentationer. På senare tid har det uppstått diskussioner här i bloggvärlden om vad som kan anses som bra litteratur. Av vad jag har förstått finns det två sidor i denna diskussion: (1) de som har starka åsikter om vad som är bra litteratur och har inga problem med att berätta det och (2) de som har minst lika starka åsikter i frågan men väljer den demokratiska vägen och påpekar litteraturens individualism och mångsidighet. Det finns många sidor av diskussionen (se till exempel 1, 2, 3, 4 och 5) och givetvis har även jag åsikter i frågan. Läsning och litteratur är trots allt viktigt för mig och saker som är viktiga för en har en ofta åsikter om.

Det mest självklara i diskussionen, som någon redan poängterat, är att läsning är en subjektiv upplevelse. Som C.R.M. Nilsson skrev i ett tidigare inlägg så läser ingen samma bok oavsett vad en läser. Nilssons poäng är att ingen tolkar lika utan ”uppfattar samma situation helt olika beroende på vilka erfarenheter och upplevelser vi bär med oss”. Det är något som jag tänkaer på när jag läser recensioner på böcker jag tidigare läst och personen som skrev recensionen tycker helt olika från vad jag tyckte när jag läste den. Det är något ständigt förekommande och är alltid lika roligt att observera. Varför vi inte läser samma bok oavsett vad vi läser är för att, som Fabulerat skriver, smaken är beroende av sammanhang. När vi läser kan vi ta några minuter till att fundera på vad vi läser, hur vi läser, när vi läser, varför vi läser och vem det är som egentligen läser. Detta är bara en bråkdel av vad det är som gör att vi gillar eller ogillar en viss bok. Varför läsning och litteratur således är subjektiva upplevelser är för att alla människor upplever olika vad, hur, när, varför och vem. Dessutom tror jag att ens politiska, etiska och moraliska åsikter spelar roll.

Jag gillade till exempel inte Maria Gripe när jag var yngre. Hennes böcker gjorde mig arg och frustrerad. Jag hade däremot en jämnårig kompis som säkerligen skulle ha tillbett Tordyveln flyger i skymningen om möjligheten hade funnits. Nu när jag ska fylla 25, 15 år senare, kommer jag egentligen inte ihåg varför jag inte gillade Gripe och tänker att jag måste läsa något av hennes för att se om saker och ting har förändrats. Kanske gillar jag henne nu. Däremot läste jag alla Tvillingarna-böckerna med glädje och spänning. Det var några av de bästa böckerna som fanns. Det skulle jag inte tycka nu med det jag har i bagaget. Jag är inte samma människa 2013 som jag var 1998. På samma sätt stoppar mina drömmar om ett jämlikt samhälle för alla mig från att läsa om hjärntvättade unga kvinnor som tror att de behöver en rik man och perfekt utseende för att känna sig lyckliga. Det fungerar inte för mig för att jag värnar om människans egenvärde och genuint tror att det är möjligt att åstadkomma. Men det är ett sidospår och jag motsäger säkert mig själv ändå.

Jag tror att det uppstår ett problem då en, som Boktjuven skriver, drabbas av hybris och upplever sin egen smak som rätt och allmängiltig. Det är den definitivt inte och kommer heller aldrig att vara det. Jag kan till och med gå så lång som att säga att det är en löjlig tanke att ens smak är allmängiltig. I den egna sociala kretsen kan ens smak förvisso vara allmängiltig men så fort en kliver utanför den sociala gränsen försvinner även reglerna om vad som är bra kontra dålig litteratur. För mig är det viktiga att människan faktiskt läser och förstår värdet av goda läskunskaper. Allt annat borde egentligen, inom rimliga gränser, anses som sekundärt.