Det är en väldigt intressant bokbloggsjerka denna helg. Eftersom det är en fråga som inte riktigt är min genre. Jag tänkte ändå att jag ändå skulle försöka mig på den. Det går nog så bar så. Annika hänvisar till Peter Rozovskys blogg, Detective beyond borders, som i ett inlägg diskuterar hur han identifierade en detektivroman som svensk. För att citera Annika som i sin tur citerar inlägget ovan:
“I‘ve just finished reading a fat Swedish crime novel that I’d have guessed was Swedish even if you deleted every set of eyebrows from above every a and o in the book. (You know what I mean: all the ö‘s and ä‘s, not to mention the å‘s.)
What was the giveaway? It wasn’t cold weather or earnest leftist politics, and it wasn’t a dour protagonist with bad digestion. Rather, the clue in this book (The Nightmare, by Lars Kepler) was that the lead police investigator does not make his first appearance until after the action is well under way and, once he does show up, he’s less prominent than many police protagonists are”
Annika ställer samma fråga som Rozovsky gör, vad gör en svensk kriminalroman till svensk? Jag kan inte riktigt hålla med Rozovskys påstående om att i svenska kriminalromaner så introduceras huvudkaraktären först efter brottet begåtts. Eller rättare sagt, jag kan inte hålla med om att det är utmärkande för svenska kriminalromaner. Det är mer subgenren whodunit som ansvarar för den typen av karaktärsintroduktion. Det kan förvisso vara så att bloggaren i fråga har läst kriminalromaner från Sverige som använder sig av denna teknik. Det vet jag faktiskt inte.
För mig så är den sociala sidan av huvudkaraktären typiskt svenskt. Mycket av många svenska kriminalromaner handlar om huvudkaraktärens privatliv och dennes relationer. Jag tänker främst på Marklunds Annika Bengtzon och liknande författare och böcker. Förvisso kan det vara en intressant del av en bok, och ibland en del av fallet, men oftast är det som en parallell handling. I vissa fall kan det till och med ta över handlingen. Ibland är det så tydligt och påträngande. Om jag läser ur den genren är jag oftast där för mordet i fråga och inget annat.
Förutom denna punkt skulle jag faktiskt vilja hålla med en som kommenterade Rozovskys inlägg, svenska kriminalromaner är egentligen inte så stereotypiska som man kan tro. Till skullnad från många amerikanska kriminalare är de inte lika svart-vita. Det finns mycket nyans och lika subgenrer. Jag är inte särskilt intresserad av kriminalare men det har jag observerat i alla fall.
How hollow heart and full 
Jag håller inte heller med honom även om jag inte själv har besvarat frågan ännu 🙂
Vad skulle ditt svar ha blivit om du valde att besvara den med ”din” genre i åtanke?
🙂
Hhmm…det är en lite svårare fråga faktiskt. Jag får fundera ut något och skriva några rader om det..
Ja – håller med om att den sociala sidan av hjälten tar mycket utrymme. Det är kanske typiskt svenskt, men jag har inte stenkoll på det.
Det vet inte jag heller, egentligen, men jag har sett det i många svenska böcker och filmer i alla fall.
Jag kan absolut hålla med om att det kan vara lite för mycket av huvudkaraktärens privatliv i vissa svenska kriminalare. kan bli jobbigt.
Om det inte hanteras på ett bra sätt kan det absolut bli för mycket, ja.
Ett läsminne som etsat sig fast i mig är när Annika Bengtzon kissar i duschen. Tyvärr, Liza, det var för mycket information för mig.
Haha, det har jag missat, tack gode Gud. Lite för mycket info.
Vi verkar vara ganska överens 🙂 Om jag vill läsa deckare så vill jag fokusera på mordet, det får inte vara för mycket personlig information, men det är en svår balansgång.
Det är bra 🙂 Ja, jag kan tänka mig att det är en väldigt svår balansgång. Egentligen så behöver en bok i dag mer än bara mordet men samtidigt får det andra inte ta över boken eller vara mer intressant.
Jag håller med om att den sociala sidan är väldigt viktig i svenska deckare, men även i de flesta andra nordiska deckare. Jag kan tycka om det, men ibland blir det för övertydlig – som i en isländsk deckare jag läste tidigare år när huvudpersonen går runt och tänker på matlagning hela tiden, vilket drev mig till vansinne.
Jag börjar fundera på om jag någonsin läst en annan nordisk deckare, än just en svensk, och jag tror inte det. Men det är nog som du säger. De nordiska länderna är trots att ganska lika varandra, så det skulle inte förvåna mig om de delar vissa litterära drag 😀
Privatlivets betydelse skrev jag också om i mitt svar. Det beskrivs i alla fall på olika sätt i nordiska mot brittiska deckare.
Jag kan absolut hålla med om vad du skriver i ditt inlägg – smarta tankar!
ja, svenska krimanalromaner fokuserar ganska mycket på det sociala sidan av ett brott… det känns alltid som att utredningarna handlar inte om att hitta perpen utan ta reda på hur det blev som det blev. det är väl därfär svenska deckare är så bra!
Det är ofta det som är det intressanta, ja 🙂