Reading is sexy ♥

Wuthering Heights av Emily Brontë (1847)

Emily Bronte (1)Jag lyssnade nyligen på ljudboken till Wuthering Heights eftersom jag inte hade några som helst möjligheter att läsa den just då men ändå kände ett starkt behov av att få veta vad den handlade om. Dumt nog tog jag aldrig med min fysiska utgåva (se bild) på semestern. Det var en intressant upplevelse att lyssna på ljudboken och kanske, så här i efterhand, det bättre valet. Inte nog med att 1800-talsböcker gör sig väldigt bra som ljudböcker men jag har också lyssnat på Charlotte Brontës Jane Eyre som ljudbok nyligen. Det känns rättvist på något sätt. Automatiskt så jämför jag Wuthering Heights med Jane Eyre dels eftersom jag hunnit lyssna på båda inom loppet av några månader, dels eftersom författarna till de två böckerna är systrar. Jag vet att det är helt olika böcker men jag tror ändå att ett jämförande är möjligt.

Jag tror att jag föredrar Jane Eyre över Wuthering Heights när det kommer till både handling och karaktärer. Handlingen är mer spännande och på något sätt även mer trolig. Den här boken fokuserar mer på familjedramat associerat med huset Wuthering Heights än på utvecklingen av karaktärerna. Det var alldeles för dramatiskt och komplicerat för att det skulle kännas naturligt. Det hela påminde lite om en såpopera. Jane Eyre är, och andra sidan, på många sätt och vis den typiska gotiska berättelsen med fokus på en stark (kvinnlig) huvudkaraktär som måste övervinna något slags hinder eller en större motgång. Det är en okomplicerad handling vi känner igen.

Karaktärerna i Jane Eyre är också mycket trevligare att läsa om. Jane är en stark huvudkaraktär som man gillar direkt, trots sina många brister är också Rochester en karaktär jag gillar. Jag vill att det ska gå bra för de båda och att berättelsen ska sluta med att de får varandra. Jag känner inte alls samma sak i Wuthering Heights. För det första, och kanske det mest uppenbara hindret, så är kärleksobjektet Catherine redan död då berättelsen sätter igång. För det andra så måste jag säga att Heathcliff är en fruktansvärd karaktär.

Jag förstår inte alls varför han har fått den romantiska statusen han har. Om vi bortser från inledningen till Wuthering Heights, som utspelas efter huvuddelen av handlingen redan är avklarad, så är han från dag ett en elak och småsint människa utan några som helst kompenserande drag. Allt han gör i romanen är endast för egen vinning och när han får tillfälle att hämnas på de som, enligt honom, gjort honom fel så tar han den utan att tänka på att han kanske sårar andra. Det är först på sin dödsbädd som Heathcliff inser att han kanske inte varit så god som han skulle ha varit. Jag tror anledningen till att Heathcliff romantiserats över åren är för att han blivit stämplad som den svårmodiga och brända älskaren. Han har blivit den där killen vi alla önskade att vi kunde ändra på eftersom att han, under ytan, är snäll och omtänksam. Att både Tom Hardy och Ralph Fiennes porträtterat honom hjälper nog till lite, skulle jag kunna tänka mig. Men det räcker inte för mig. Jag klarar inte av att han är så grym. Det fungerar inte för mig.

Det jag däremot föredrar med Wutherling Heights är hur Emily Brontë inte varit rädd för att diskutera det mänskliga psykets ömtålighet. Brontë går verkligen in för en detaljerad beskrivning av till exempel Heathcliffs mentala hälsa och drar sig inte för att måla upp en rätt så hemsk bild av karaktärernas vardag. Hon tar även upp ämnen såsom alkoholism och  misshandel utan direkt censur. Det känns på något vis som ovanligt för sin tid och det är i sin tur något som gör att jag kan känna att Wuthering Heights är en starkare upplevelse idag än vad Jane Eyre är. Trots att Jane Eyre är en odödlig klassiker tar Wuthering Heights upp mer aktuella ämnen för moderna läsare. Det är min teori i alla fall.

Annonser
Standard

3 thoughts on “Wuthering Heights av Emily Brontë (1847)

  1. Pingback: Månadsrapport maj och juni 2014 | How hollow heart and full

  2. Efter att jag läste Wuthering Heights kändes det som att jag legat i någon slags feberyra. Boken förvirrar mig på ett, för mig, obegripligt sätt. Och eftersom jag känner mig förvirrad av boken, är det svårt att hitta ord för den, förutom att det kändes som jag legat i feber under den tid jag läste den!
    Till skillnad från Jane Eyre är Wuthering Heights mycket mer komplicerad i sin berättelse, som du säger. Men något annat du tar upp får mig att minnas hela historien ännu mer! Såpopera-känslan!! Herregud vad bra ord det är för den boken! 😉
    Undra om den är bättre på ljudbok? Lite sugen på att lyssna och testa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s