Reading is sexy ♥

The Hundred and One Dalmatians av Dodie Smith (1956)

Dodie Smith (1)Jag måste erkänna att jag faktiskt inte visste att The Hundred and One Dalmatians är en bok. Än mindre visste jag att den var skriven av Dodie Smith. Jag borde kanske ha anat det eftersom handlingen är helt perfekt som underlag till en barnbok. Handlingen har en hög spänningsfaktor med djur som huvudkaraktär(er) och en stark sensmoral för att avsluta det hela med. Det är på sätt och vis den moderna fabeln i längre och mer välutvecklat format.

Som barn älskade jag både den tecknade filmen Pongo och de 101 dalmatinerna från 1960-talet och spelfilmen 101 Dalmatiner från 1996. Det är mysig humor och djur som huvudkaraktärer som alltid går hem hos mig. Som vuxen är filmerna fortfarande lika bra och sedan jag läste boken kan jag nog uppskatta filmerna ännu mer. Missförstå mig inte, jag gillar Dodie Smiths The Hundred and One Dalmatians, samtidigt kan jag föredra de förändringar som filmskaparna för de båda filmerna valde att göra. De människokaraktärerna har i filmversionerna klivit fram som individer med minnesvärda personligheter medan deras motsvarighet i boken är rätt så passé och tråkiga. En förklaring till detta kan vara att människorna har en större roll i filmerna och med det kräver en närvarande personlighet. Boken fokuserar uteslutande på dalmatinerhundarna och deras perspektiv.

Det kanske mest intressanta med The Hundred and One Dalmatians är Smiths språk. Det är tydligt att boken är skriven för en yngre publik och som vuxen kan det ibland vara svårt att ta till sig Smiths språk. Det är stundvis nästan löjligt men och andra sidan kan jag tänka mig att det är perfekt för yngre läsare och som högläsningsbok. Kanske även som ljudbok.

En annan sak som jag störde mig på var bokens uppenbara 1950-talsanda som, dessvärre, är ofrånkomligt med tanke på att den utgavs 1956. Det är en förlegad bild av människan som målas upp och som modern kvinna stör jag mig på hur handlingsförlamad både Missis Pongo och Mrs Dearly är från början till slut. De tar i stort sett inget eget initiativ och när de gör det så blir de i slutändan räddade av en man. Det är männen som tar tag i problemen och samtidigt skyddar kvinnorna, annars brakar allt ihop. Jag vet inte om jag analyserar handlingen för mycket men allt jag säger är att det är ett störande moment. Det skulle och andra sidan vara intressant att använda The Hundred and One Dalmatians som forskningsunderlag för en universitetsuppsats. Jag skulle i alla fall vilja läsa den uppsatsen.

Annonser
Standard

2 thoughts on “The Hundred and One Dalmatians av Dodie Smith (1956)

  1. Jag visste inte heller att det var en bok, pinsamt nog. Jag kom på det när jag såg den tecknade 101 dalmatinerna för nå tag sedan! 🙂

    Hittade för övrigt din blogg via bokbloggsjerkan 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s