Musing Monday: Factotum av Charles Bukowski

Det är måndag och jag tänker fortsätta med förra måndagens introduktion av musing monday. Förra måndagen skrev jag om läsvanor och i dag tänker jag skriva om vad jag läser för tillfället. I går började jag på en ny bok och kände därför att jag inte hade hittat ett bra utdrag för att göra en smakebit på søndag. Därför skriver jag om boken i dag istället. Utan utdrag. Däremot kan ni ta del av lite meningslös diskussion istället.

1. Describe one of your reading habits.
2. Tell us what book(s) you recently bought for yourself or someone else, and why you chose that/those book(s).
3. Tell us what you’re reading right now — what you think of it, so far; why you chose it; what you are (or, aren’t) enjoying it.
4. Do you have a bookish rant? Something about books or reading (or the industry) that gets your ire up? Share it with us!
5. Instead of the above questions, maybe you just want to ramble on about something else pertaining to books — let’s hear it, then!

Jag läser Charles Bukowskis Factotum. Eller, jag har inte riktigt börjat läsa den än, rent tekniskt. Jag har valt ut boken från bokhyllan och konstaterat att historien egentligen börjar på sida 11 av totalt 212 med efterord. Jag kan i stort sett ingenting om boken förutom att det är hans andra, och även den andra med alter egot Henry Chinaski som huvudkaraktär, efter Postverket. Factotum utspelar sig 1944 och handlar om Chinaski som har blivit ratat från att delta i WWII. Han har faktiskt blivit ratad av alla – armén, förlag och betydelselösa allt i allo-jobb. Han drar således runt i USA från ett jobb till ett annat som en slags anti-american dream. Mer än så kan jag faktiskt inte. Det var ett tag sedan jag läste något Bukowski har skrivit. För några år sedan plöjde jag mig igenom hans romaner, novellsamlingar och poesi men så har jag inte läst ett enda ord av honom på minst ett eller två år. Samtidigt inser jag att jag faktiskt har Factotum, Kvinnor och Min Oskuld och Pearl Harbor olästa i bokhyllan.

Jag var nyss inne på Goodreads och läste några recensioner om Factotum. Maken till blandade recensioner har jag nog inte varit med om. Jag mår alltid dålig av blandade recensioner på en bok. Speciellt då jag inte har läst författaren innan. Det är svårt att bilda en uppfattning om en bok som både får en stjärna och fem, tycker jag. Speciellt då många heller inte skriver recensioner till. Jag är en hur, när, var, varför människa. Läsarna till Factotum kan egentligen delas in i två grupper: (1) de som inte läst något alls av eller om Bukowski innan och (2) de som läst något eller mycket av Bukowski innan. Det låter självklart men inom dessa två grupper kan vi även hitta flera olika subgrupper.

Den första gruppen består av de som inte läst något av Bukowski innan och heller inte kan ta till sig hans berättarstil och värld. I stort sett var det läsare om inte gav boken en chans. Sedan finns det flera läsare som inte gillar hans sätt att berätta en historia eller de karaktärer han använder sig av av anledning [fyll i egen åsikt]. Det var betydligt lättare att förstå dessa läsares resonemang eftersom de ofta gav utförliga och legitima exempel på vad de inte gillar. Den andra gruppen, som läst något eller mycket av Bukowski innan Factotum, tycker generellt att det är en bra bok. Den har förvisso fått ett ganska medelmåttigt betyg av de flesta men läsarna är ändå positivt inställda till boken. Det är inte den bästa Bukowski de har läst men ändå en klassiker i genren. Jag tycker att en av recensenterna beskrev Bukowski och hans berättarstil på ett träffsäkert sätt:

I know a lot of people who read this and think they get the basic gist of Bukowski, when that is so very much not the case. Bukowski had a very tumultuous home life (which he supposedly addresses in Ham on Rye, which I have yet to read), especially with his father, which is accountable for a lot of the reasons why he is who he is. There’s only one scene in Factotum that illustrates his father’s treatment of him and his mothers’ unwillingness to restrain his father – and it’s one of the most memorable of the book. This is also low on the social commentary factor which, believe it or not, Bukowski actually does plenty of elsewhere – it’s just that it’s generally over-shadowed by all the raunchier aspects of his work. Absolutely pick this up, but don’t let this be the only thing of his that you read.

Jag kan absolut förstå alla som inte gillar Bukowski. Han var en jävla skitstövel som söp bort sitt liv. Jag gillar heller inte Bukowski som människa. Jag tror problemet med hans böcker är att människor inte ger honom tillräckligt med tid. En bok kan inte definiera en författare och jag upplever det som att Bukowski skriver helt olika från bok till bok. Det är näst intill omöjligt att beskriva hans berättarstil på ett säkert sätt. Det fungerar liksom inte.Jag tycker dessutom att det är viktigt att kunna separera en författare från dennes böcker. Bara för att jag gillar böckerna behöver jag inte gilla författaren. Det finns fullt med asjobbiga författare som skriver hur bra som helst. Eller som en annan recensent skrev på Goodreads:

If you can get beyond his annoying habit of trying to convince you of how tough he is and exagerrating if not out and out lying about the frequency of his sexual encounters and the quality of the women involved then its a good quick read for a laugh.